att inte tappa..
Och nu?
Det är inte personen i jakten som är intressant, det är jakten på personen som är intressant...
Känns som om mitt intre river mig sönder och samman. En del av mig vill springa tills benen inte orkar bära mig mer, en del av mig vill sätta mig ner och tömma mitt inre på både känslor och tårar..
Låta masken fall och visa det uttryckslösa ansikte som finns där bakom. Låta luften ta slut och låta ögonen falla, låta världen snurra och blanda sig till ett ända stort färgat moln.
Öppna hjärtat och tömma det på ångest och alla andra tänkbara känslor.
Att trycka på den där "AV-Knappen" som inte finns hade varit underbar, om så bara för en stund...
Denna eviga kamp att fortsätta kämpa, fortsätta le och fortsätta vara stark, fortsätta med att göra alla "måsten" och fortsätta att vara ....
Allt detta går bra 98% och då är allt lugnt och ja, jag mår bra... men när de andra 2% kommer fram så är det dagarna svartare än svartast och ingenting går att se.
Alla dessa eviga undanflykter om saker som inte ens hör dit gör mig ännu mer trubbad... ännu mer ger hoppet vika och mitt inre skiter i vilket...
Jag vet att en fasad gör mer skada än nytta men du tycks inte veta detta faktum.... Ju mer man döljer dessto sämre mår du... är det värt det?
Det var länge sedan jag kände sådan nollning som jag gjort detta dygn och det känns som om att det kan fortlöpa...
Ironiskt eller hur... ?!
Jag vill bara skrika... få ut all jävla frustration ur kroppen och få känna att jag "lever"
Det var inte så här jag hade tänkt mig att känna och må... fan...
Det kommer i fatt och inte fan förstår du ... Alla dina undanflykter gör att jag ser rött och det gör att jag vill gå någon annanstans...
Ren och sann kärlek?! ja... säg de..
Att mäta kärlek till en annan person än till sina egna barn går inte... Kärleken till sitt egna kött och blod är något av det renaste och starkaste som finns . Allt annat är en gåta...
Att inte tappa fotfästet är utmaningen just nu...
